Svenskar Wikipedia

Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal ansågs det fram till nyligen inte nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i spel på casino Sverige. De flesta av talarna behärskar även rikssvenska (eller högsvenska som i fallet med de finlandssvenska).

Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna. Exakt när dialekter som gutniska eller älvdalska började skilja sig från den senare svenskan är dock svårt att säga. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ.

Den äldsta kända varianten av svenska språket kallas för runsvenska eftersom svenskan skrevs med runor. Det gör att det finns varianter av svenska, eller varieteter, som är typiska för till exempel förorter eller för grupper av människor med liknande social bakgrund eller yrkesbakgrund. Personer med svenska som modersmål, vars förfäder har bott i svenskbygder som historiskt har varit en del av Sverige, framför allt i Finland men även i Estland, kallar sig finlandssvenskar respektive estlandssvenskar men sällan svenskar. Baserat på födelseland är de största immigrantgrupperna sverigefinländare (inklusive språkgrupperna sverigefinlandssvenskar och sverigefinnar), -irakier, -syrier, -polacker, -iranier, -jugoslaver, -somailer, -tyskar, -turkar, -norrmän, -danskar och -thailändare. Trots att människor kan ha fler identiteter än en, kontrasterar flera svenska forskare Sveriges majoritetsbefolkning mot dem som främst identifieriar sig med en etnisk eller språklig minoritet eller som statistiskt tillhör en invandrargrupp. En folkgrupp kan definieras som en grupp av människor med vissa gemensamma drag t.ex.

Det gäller särskilt när betoningen ändrar begreppets betydelse, (såsom ide jämfört med idé). Diakritiska tecken som sådana är ovanliga i svenskan; é används i vissa ord för att indikera betoning av den sista stavelsen som innehåller ett e. Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet “tänk”, som en synonym till “tankesätt”. Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska (främst lågtyska) och i viss mån engelska lån. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som “till sjöss” (genitiv) eller “man ur huse” (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.

Uppkomsten av en svensk nationell identitet

• Regionala varianter med rötter i äldre lokala dialekter talas fortfarande, även i mindre utsträckning mer särpräglade dialekter.
• Svenskan är på längre håll även besläktad med språk som engelska, tyska och holländska, och ytterst med andra indoeuropeiska språk, en språkgrupp som många europeiska språk tillhör.
• Indoeuropeiska språk förmodas ha ett gemensamt ursprung i ett urspråk, urindoeuropeiska, som ska ha talats av urindoeuropéer.

Istället används hjälpverbet “ha” med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip). Alla konsonanter utom /ŋ/ kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna ʐ och ʂ och mycket ofta som approximanten ɹ. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt. Obetonat /ɛ/ uttalas som ə (eller schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande.

Strax innan och under äldre medeltid var landskapen i Mälardalen och runt Vättern oftast enade under samma kung. Många svenska slangord har sitt ursprung i romani, efter andra världskriget i anglo-amerikansk populärkultur och narkotikaslang, och på senare år i förortssvenska, vilket har grund i storstädernas ungdomsspråk och olika invandrargruppers brytning och hemspråk. Det svenska språket har tagit upp många lånord, som ofta är tecken på hur kulturer som varit dominerande eller haft prestige har inverkat på svensk kultur under historiens gång. Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och tar sin början en tid efter att urbaniseringen och industrialiseringen hade inletts från ungefär år 1900. Östnordiskan kan studeras i runsvenska och rundanska källor, som vid slutet av vikingatiden började uppvisa små skillnader, och kallas från 1200-talet för fornsvenska och forndanska.

Det associeras till Jamna-kulturens plötsliga migration i många riktningar men kan enligt alternativa hypoteser lokaliseras till Anatolien (dagens Östra Turkiet) från år 6000 f.Kr. Indoeuropeiska språk förmodas ha ett gemensamt ursprung i ett urspråk, urindoeuropeiska, som ska ha talats av urindoeuropéer. På senare tid har laktosintoleransen hos den svenska befolkningen vuxit kraftigt, vilket har förklarats med invandring från andra delar av världen där en överväldigande majoritet av befolkningen utvecklar laktosintolerans. Förekomsten av laktosintolerans hos tidigare generationer svenskar har ansetts uppgå till 1-5 procent av befolkningen. Autosomala DNA-tester kan därför ge intryck av betydligt närmare släktskap mellan boende i Sverige än vad som kan förväntas utifrån personernas närmaste släktskap enligt kyrkböckerna.

I övriga Finland talas det som modersmål framförallt i de finlandssvenska kustområdena i Österbotten, Åboland och Nyland. Den svenska som talats i Sverige sedan det förra sekelskiftet kallas för nusvenska. Många av dem var religiösa texter men det skrevs även skönlitteratur, facklitteratur och olika köpebrev och testamenten. Ungefär från och med vikingatidens början omkring år 800 kan man urskilja svenska som eget språk. Det gemensamma språk som talades i Norden före vikingatiden kallas urnordiska.

Andra invånare i dåtidens Sverige, såsom götar och gutar, omfattades inte i begreppet svensk. Svearna (svioner) omnämns redan i Tacitus verk Germania som skrevs omkring år 98. Begreppet svenskar som beteckning för ett folk var en vidareutveckling av folknamnet svear, där ordet svensk var adjektivformen. Den svenska folkgruppen har beskrivits som skandinavisk med germanskt ursprung, som under historien nåtts av migrationsströmmar och språkligt och kulturellt inflytande från andra folk.

Ett av germanfolken Tacitus beskriver är ett folk han kallas suiones, vilka allmänt anses vara svearna. Anses i huvudsak vara ursprung till de protogermanska kulturerna och den germanska populationen har sedan varit i stort sett stabil i Skandinavien. Dock nåddes Fennoskandinavien och Östeuropa av en fjärde mindre invandringsvåg under bronsåldern, och flera tillskott av människor i flera vågor, österifrån.

Denna utveckling har skett på grund av Islands och Färöarnas isolering från de övriga språken och även lågtyskans starka inverkan på danska, svenska och norska genom den tyska hansan under medeltiden. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från de västskandinaviska språken norska, färöiska och isländska samt från forngutniskan. Bestämd och obestämd form på substantiv markeras främst genom suffix, ändelser, och kan kompletteras med artiklar. Den vanligaste ordföljden i svenska är subjekt-verb-objekt, även om detta kan variera i vissa typer av fraser.